Gnossienne 1

Satt just och spelade igenom ettan och trean. De finaste stycken jag kan.

Dock kom jag i takt med att irritationen kring ljud som inte kom ifrån det ostämda pianot mig att tänka på varför jag slutade. Eller varför jag egentligen aldrig kunnat lära mig någon teori (vilket i sin tur fått mig att känna mig som en idiot på mina violalektioner).
Jag hatar att jag har så himla svårt att koncentrera mig. Jag kan inte ha någon i rummet brevid, och helst alla tillgängliga dörrar stängda. Det får inte heller vara någon utanför på altanen. Det var ett helvete att öva helt enkelt.

Samma sak var det gällande violan. Bättre blev det inte heller av att när man väl spelar fel på violan, så hör man det tydligt. Samma sak med alla stråkinstrument. Det skär in i örat och gör även ont i hjärtat. Därför var den enda tiden jag kunde spela på violan under måndagsförmiddagarna då jag var ledig. Lektionen var senare på eftermiddagen. Jag kan inte komma på hur jag klarade mig under det första 1,5 åren då jag inte hade måndagsförmiddagen fri. Å andra sidan var min koncentrationsnivå bättre.

Att sedan känna mig dålig över att inte kunna göra mitt bästa under lektionerna fick mig att känna mig riktigt dålig, vilket i sin tur gjorde att min koncentrationsnivå blev (och fortfarande blir) ännu sämre. Jag undrar hur duktig jag varit om jag inte hade varit deprimerad och därför kunnat koncentrera mig? Inte nog med att jag redan mått dåligt, allt blir så mycket svårare. Jag hade kunnat sitta med mitt körkort i min hand om jag bara kunnat läsa körkortsboken. Kanske hade jag haft min camebridge-examen? Jag hade kunnat läsa så många fler böcker. Jag hade kunnat sy och rita. Allt jag förmår mig att faktiskt göra är att sitta vid datorn, det kräver ingen koncentration.