oh, here comes an adder, crawling up my thigh

Jag sitter just nu och skriver mitt personliga brev till Steneby. Herregud vad svårt det är. Vem jag är, varför jag söker och hurdana mina framtidsplaner lyder. Även om det är samma som till vad man än söker så är det så himla svårt. Jag borde vara van och härdad nu ändock min knappa ålder. Jag kommer nog aldrig att vänja mig alls.

I fredags var det myspys med Anna, Lisa och Cao. Varma mackor och Disney. Det var en så himla fin kväll flickor. Tack! (Jag tänkte bjuda igen när huset tillåter, förhoppningsvis snart)

Igår var jag en sväng hos Sandro efter att jag tjatat lite ang. utgång. Många trevliga människor! Sedan bar det ut. Jag behöver nog inte ens nämna det. Jag var inte dyngrak och lost, därför var det heller ingen toppenkväll. Allt som vanligt.

När jag kom hem var mina ambitioner stora. Fylleblogga, posera, äta, se på sex and the city och lyssna på radio. Dock begränsade jag enbart till de tre sistnämnda, lika bra med tanke på tidsomställningen. Åh nu är våren på gång.

'Där är hon jag pratat om!' Vadå pratat om? Vad har du sagt? Jag vill veta! Jag är nyfiken!

Lets get together.

Hm.. Balsko? Ev studenskisko också!
Jag är en sån sucker för djurmönstrat. Lustigt nog så började jag idag med det vegitariska!

Gjorde just en kopp kaffe. Exakt lagom mycket mjölk kvar i paketet till min kopp. Var det ett 'Förlåt Linnéa, jag har haft en dålig vecka på jobbet, nu ska jag gottgöra dig.'?

I have forgiven Jesus.

Det händer ganska ofta att jag ställer mig själv frågan 'Om det finns en gud, varför hatar han mig?'. Visst, det låter klyshigt, men jag undrar verkligen varför ibland. Javisst, jag är inte kristet troende, och kanske är det enough för att straffa mig. Men ja gud, eftersom du vet allt som försigår, inklusive denna text så ska jag säga dig att jag tänker minsann få iväg mina arbetsprover ändå, om du så ens ska bränna ner posten på måndag.

Huga vad jag känner mig liten när 1, min klänning blir stulen. 2, Mina foton är inte ordentligt retycherade (damm på linsen, Emil, du sa att du skulle ta bort det!) 3. Skolan är stängd 4. skolan öppnar men SERVERN ÄR NERE. FAN. vilket i sin tur betyder att jag måste skicka mina prover på måndag, och dessutom måste jag sätta ihop det sista I SKOLAN. Jag är mitt uppe i en långsam dödsprocess.

Paraphernalia <3

Så fint. Dock har jag fortfarande inte fått det från Paraphernalia, men det gör ingenting. För att Vanda är världens sötaste när hon svarar på mejl. Jag blir så barnsligt glad av bra service, så än kan jag sukta efter att ha guldfisken hängandes kring min hals.

Pass this on.

Det uppstod en fin kemi mellan mig och minken igår. Visserligen äcklas jag totalt av tanken på päls, för att inte tala om pälsfarmarna. Samma sak med kött. Det är jävligt äckligt men huga vad jag är svag när det osar från köttfärslimpan mamma gör. Jag tänkte sluta äta kött från och med måndag, mest på test sådär. Fisk och skaldjur kommer att vara ok, så länge den är ok fiskad. Retar mig dock på att tonfisken alltid ligger i plåtburk (den är ok fiskad, jag har läst noggrannt). Hm. Vi får se hur det går. Annars har jag varit duktig i veckan. Andra spinningpasset idag, sedan hade jag ki yoga i tisdags och sedan väntar ett till spinningpass på lördag morgon som vanligt. Nu ska APUtjockiskakkilona bort. (Ja, det är pinsamt, men jag gick upp under APU:n. Kakor).

I just dont know what to do with myself.

I am the lamb.

Fortfarande lidande över klänningens icke excistens. Nu ska jag börja jobba på mina arbetsprover till Steneby for real. Wish me luck.

Under tiden lyssnar jag på Ark. Oh helga natt och The Lamb. De är fina.

Demolition.

Jag blir så jävla frustrerad.

Måndag fram till torsdag var jag väldigt stressad över fotograferingen med Emil som vi skulle genomföra på torsdagen. Min klänning skulle sys klart, de andra skulle strykas och den röda klänningen skulle förvandlas om till en topp. Dessutom skulle jag hinna med en violalektion med Andreas, vanligt skolarbete och en sväng hos doktorn. Hela onsdagseftermiddagen ägnades vid symaskinen, förutom 20-22 då jag försökte svänga ihop mitt tal, även det till torsdagen.

Talet gick bra. Fotograferingen gick bra förutom att jag glömt den vita klänningen hemma. Så jävla klantigt, the major thing låg hemma på sängen. Trodde jag.

Väl hemma, efter att jag hälsat på Jenny och Karl som kommit upp från Lund så hittade jag inte min klänning. Den låg inte vid symaskinen, inte på strykbrädan, inte på mitt rum, inte i hallen, inte på toaletten, ingenstans. Borta. Finito. Och den är fortfarande borta.

Det känns jävligt osannolikt att den skulle bli stulen. Men å andra sidan är jag inte typen som tar saker som inte är mina utan att fråga, och jag har aldrig heller förstått fascinationen vid det. Att få en kick av att ta något som inte är mitt. Jag låter dem hållas om någon viftar med sin pokal framför min näsa, jag tycker inte att det är rätt, men alla får ha sin egen åsikt.

Dock blir jag jävligt förbannad när någon stjäl min klänning. Som jag gjort själv. Lagt ner tid och pengar på (många arbetstimmar och flera hundra kronor material). Den är skräddarsydd för mig och jag skulle springa ut genom dörrarna med studentmössa på huvudet i den klänningen om tre månader. Det är så jävla elakt. Tjejen i fråga (ja, eller transan?) kommer aldrig kunna använda klänningen i skolan, än mindre på studenten. Jag blir så arg och ledsen.

När jag kom till skolan i torsdags lämnade jag mina kläder (upphänga på galgar med en svart sopsäck över) i E12 på klädhängaren längst in i hörnet. Tvåorna var där, och även Katarina. Någon gång mellan 9.45 och 11.30 försvann klänningen. Var snäll och hör av dig om du hör/ser något. Tack.

Blue Dress.

Emil hjälpte mig att fota kläderna jag sytt i studion. Dock glömde jag studentklänningen hemma. Hur kunde jag? Det var the major thing! Huga. Det får bli utomhusbilder med Jan bakom kameran istället. Jag har ju hela helgen på mig.

Hey Jude

Vårsolen ger sig inte än. Inte idag och förhoppningsvis inte heller imorgon. Jag älskar dig sol, snälla var kvar ett tag till innan aprilregnen segrar över dig. Då kommer jag ta emot regnet med lika mycket kärlek.

Idag, likt igår gick Hey Jude på upprepning. Solens framtåg gör mig svag för allt vad män och kvinnor heter, på gott och ont. Det blir helt enkelt mycket fnissande under dagarnas lopp.

Men jag orkar inte påminnas om dessa pojkar som inte vill ta mig i deras öppna famnar. Eller möjligtvis en liten stund, för att sedan ge den till någon annan. Jag äcklas något fruktansvärt.