Did you give the world some love today baby?

Well. Äntligen är jag klar med klänningen efter två källars arbete. Skönt. 

Är dock lite sur och skeptisk till att min halsband ifrån Etsy inte kommit än. 4 veckor sedan jag beställde det nu, och Pharamasia hade tydligen skickat det för iaf en vecka sedan. Borde vara framme nu. Senast imorgon. Det skulle bli bra till min outfit. 

Bergochdalvana

Vaknade uppochner idag. Fel sida. Grät fram till dess att de lugnande hormornerna börjat göra sitt. Begav mig sedan ut i regnet för att åka på månadens doktorsbesök. Väl där upptäckte jag att jag var ett dygn för tidig. Well, inte mig emot. 

Struntade i praktiken idag. Jag orkade verkligen inte. Och jag tänker vila upp mig imorgon också. Kanske sy en klänning till helgens kalas. Och gå till doktorn då. Jag är så trött.

Natten är vacker och månen är full. Du är som natten och jag är som månen, och du är som jag.

Jag lever fortfarande på mitt lyckorus sedan min rosade helg. Möjligtvis kan det vara våren som gör sig påmind, eller bara studenten (och kärleken till min familj på skolan, E12Forever).

Mycket beror nog på att det klyshiga ljuset i tunneln börjar synas. Jag börjar känna effekt av att jag redan i höstas tog tag i mitt liv. Himlen är ljusare om dagarna och luften varmare. Jag önskar nästan att det var såhär jämt, även fast den gnagande känslan finns kvar, om inte med lite opacitet. 

Lördagen tillbringade jag i Göteborg. Jag skulle ljuga om jag sa att jag älskade staden, för det gör jag inte. Samma dekadens och incest som här, men de färska människorna är enough för mig, i varje fall de jag klassar som nya. Gamla bekanta i Göteborg finns det nästintill för många av, och jag ber varje gång jag är där för att inte möta dem, vare sig i Haga eller på Saturn. Nu har jag lyckligtvis inte gjort det sedan den dagen jag bestämde mig för att inte vilja se dem igen, Thank God.

Hursomhelst. Planen med Göteborg var att träffa my beloved one Emily och sedan lära känna Dovert bättre genom förfest, vin och Saturn. Träffade Emily gjorde jag (I love you) men Dovert krånglade. Jag insåg väl hemma hos min syster att, jag pallar inte sitta och få båten här och nu. Därför övertalade jag min (ack så förkylningsinsjuknande) syster att ringa hennes vän Knut jag träffat två gånger förr i all hast. Knut hämtade upp mig. Jag blev mycket full, och mycket dansant. Jag blev full till den grad att jag inte orkade bry mig om idioterna som ville narra mig. Jag orkade verkligen inte bry mig, och det är jag mycket tacksam för, fortfarande långt efter att bakfyllan lagt sig. Visst kanske det kan tyckas krassligt att jag behövde vara så full jag bara kan vara utan att kliva över gränsen till vaken däckad, men jag känner inte att jag orkar med att tycka att det är fel nu. För det kändes så bra.

Day is done

Finally done med projektarbetet. Det känns jävligt lättande om jag får säga så.  Det har varit det största nu i trean, nu återstår bara en rad småprojekt, ta stundenten och att ta körkort. Jag kommer att fixa biffen utan problem. Bara körkortet som är klurigt (för att inte tala om den sövande teoriboken, hujedamig). 

Sedan får jag absolut inte glömma bort att söka diverse skolor. Tyvärr känns det som att Gamleby tycker att jag är Out of Bahn i och med att jag inte läst textil tidigare, och de går inte på intagningsprov. Men visst, jag ska dit ändå och titta och göra 'gott intryck' för att kanske få någonslags högre rank. Jag menar, 65 sökande på 14 platser känns inte avgjort liksom. Speciellt inte utan arbetsprover. Varför har de inga arbetsprover? Det gör mig störd. 

Om inte gamleby tar in mig funderar jag på den terminslånga folkmusikutbildningen nära Vättern, för att sedan ta den halvårslånga konstutbildningen på samma skola på vårterminen. Då får jag dessutom dra till Storbritannien två gånger under loppet av ett år. En gång till krokarna av London och en gång till någonstanspåIrland. Det skulle inte vara helt fel det heller. Eller så får jag helt enkelt ta någon random konstutbildning på två år varsomhelst. Alla tre alternativ är goda sådana. Gäller bara att anmäla sig och sedan hoppas på det bästa, och en någorlunda fungerande beslutstaktik. Tack för mig.

Boys don't cry.

Imorgon är det The Cure i Köpenhamn. Men peppen är verkligen i höjd med min värkande fot.

Den gör ont igen. Jag trodde att det var lugnt eftersom foten gett med sig efter ett tag. Visserligen har jag köpt inlägg att ha i skorna, men det har inte blivit av. Så jag får skylla mig själv. 

Sedan är det deadline för projektarbetet på fredag. Det känns väl egentligen okej, jag vill bara få det ur världen just nu. 

Jag vill få praktiken ur världen just nu.

Jag vill ut ur Halmstad nu. Jag vill möta många nya människor nu.

Jag vill inte bli lurad av min egen dumhet igen. Jag vill inte diskutera min kommande motherhood med någon förrän den dagen då gravtestet är positivt. Sätter jag min fot i Göteborg igen så tänker jag inte umgås med någon annan än min syster. Jag tänker inte träffa gamla föredettingar som flörtar med mig och vill att jag ska föda deras barn. 

Om tio år, när de gjort slut med sina flickvänner. 

Jag tänker inte bli lurad då heller. 

It doesnt matter two

Det är inte någon, såvitt jag vet, som förstår när och varför jag blir arg och ledsen.

Det är väldigt basic, såpass att det knappast makes sense hos någon.

Jag blir ledsen när jag är bortglömd.