Nyss, på bussen på min väg hem från filmstudion såg jag grabben som nöp mig i stjärten när jag var 12. Det var 6 år sedan och jag har inte sett honom sedan dess. Jag blev lite förvånad att jag faktiskt kunde känna igen någon som betytt så lite för mig, efter så lång tid.
När jag satt där på bussen och reflekterade över grabben som satt framför mig kom jag och tänka på M. Senast jag talade med M satt jag på samma buss, påväg hem. Det var höst eller vår och han hoppade på vid Picassoparken. Det regnade ute och sprayet i hans svartfärgade hår löstes upp. Foundationen och kajalen var också på sin väg ner. Men alltid lika söt ändå. Och det var någon gång där min fetish vid pojkar med svart hår och smink startade. Självklart med smak och måtta, men det fanns ändå där ändå.
Det var senast jag talade med M. Sedan sjönk han in i underjorden. Jag hörde mig för, och det verkade som att han äntligen hade stadgat sig. Självklart var jag glad för hans skull.
Jag minns en gång när vi gick på stan. Vi talade om kläder och musik, mina två fortfarande största passioner. Jag vet inte om jag nu, vid viss reflektion, kanske trots allt blivit lite störd. Sommaren 05, lite lätt störd.
Jag såg dig senast på Viktoriagatan, och jag såg att du såg mig. Jag hoppas att du känner igen mig, saknar mig också på samma sätt som jag saknar dig. Jag känner att vi hade en viss kemi. Och jag hoppas att du känner det också.
Om du vill, skicka mig ett mejl så tar vi en fika. Jag vill veta att du har det bra idag, jag vill veta vad du gör nuförtiden.
