Ibland önskar jag att du inte sa, Bara vara vänner.

Ärligt talat var jag helt inkörd på att det skulle bli något. Äntligen något konkret.

För ett par veckor planerade vi när vi skulle ha möjlighet att ses nästa gång, senast var i februari och det började bli dags. Ett maniskt smsande senare kom vi fram till att vi helt enkelt får ta upp samma ämne om ett par veckor, då vi båda hade fullt upp om helgerna.

Men jag tog ett wildcard och stack upp förra helgen i alla fall. OM det skulle skita sig så skulle jag ändå umgås med min syster, vilket är lika trevligt. Men det sket sig inte, tvärtom.

Efter en natt av kyssar och hångel. Kamma varandras hår med fingrarna. Sova i sked. Jag återfick fjärilarna som inte funnits i min mage på jag vet inte hur länge. Jag lämnade samma stad med den känslan och den återfanns i två dygn ungefär. För då frågade jag om han ville ses i helgen igen. Ett mycket tveksamt "Vi får väl se" fick jag till svars.

Jag känner mig jävligt tom och dum. Gårdagen och idag har jag ägnat mig åt att försöka lyssna på så mycket ta-mig-ur-detta-nu-musik. I morse glömde jag bort min mammas födelsedag på grund av att jag koncentrerade mig på att få skölja av gårdagens känslosvall.

Jag tycker det är underligt. Två års vänskap, kaboom. Det var lite för romantiskt för att bara vara "en kul grej". Jag tycker aldrig att "en kul grej" är kul. Nej. detta var för mycket.